Rio Lagartos

Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst. Orsaken är två otroliga turer på vattnet vid Rio Lagartos. Jag planerar ändå att försöka hålla mig till det viktiga.

Vi hittade som redan beskrivet ett rekommenderat gäng. Vår guide där hette Ramon och var en fantastik man med ett nästan ständigt leende. Vi bokade in två turer, en på kvällen och en på morgonen. Vi behövde inte betala på en gång och kom överens att ses vid 19 inför första turen.

När tiden var slagen hoppade vi ner i en båt och stack iväg ut på vattnet. Redan efter ett par minuter började man inse hur otroligt detta område var. Vi såg snöhäger, ägretthäger, amerikansk gråhäger, brun pelikan, ibis, flamingor på långt avstånd, rosenskedstork, stork och fler fåglar jag inte minns. Det tämligen kokade av dessa magnifika djur, och inte undra på det. Vattnet verkade vara sprängfullt av fisk, för hela tiden när vi åkte runt hoppade fiskar runt i vattnet.

Det var verkligen en upplevelse att se allt detta medan solen sakta sjönk i det karibiska havet. När solen väl gått ner vände vi tillbaka till Rio Lagartos och hämtade upp, enligt vår guide, stadens bästa krokodiljägare. Med honom med på turen stack vi uppströms med en stor strålkastare i högsta hugg, målet var krokodilerna.

Allt medan stjärnhimlen uppenbarades sig spanades det stint mot mangroveträdens rötter efter något som reflekterade ljuset från strålkastaren. Plötsligt såg vi två punkter i vattenbrynet, som två brinnande cigaretter. Ögonen på kvällens första krokodil. Sakta kördes båten mot ögonen och vi blev lite storögda när killen vi hämtat upp klev ur båten och började vada mot reptilen.

Efter några spända minuter och långsamma rörelser simmade krokodilen sin väg. Detta lät sig inte guiderna påverkas av och två krokodiler senare satt vi med en livs levande krokodil i knät. Spänningen och glädjen var stor.

Glada i hågen återvände vi till hamnen, åt middag och gick och la oss.
På morgonen därefter gick vi upp vid halv sju, för att vid sju ge oss ut i våtmarken igen. Även denna dag var späckad av fåglar. Många redan nämnda, men vi såg också ett par olika hökar, en örn och hornpelikan (bland annat). Utöver detta såg vi också två stycken stora krokodiler. En som låg i vattnet och tittade på oss och en som låg och gassade i soljuset på en strand. Det var en stor upplevelse.

Men till sist såg vi set vi hade som fokus den dagen, flamingor. Vi hade sett mindre flockar som flög över oss, men i en vik stod det kanske femtio stycken. Känslan av att vara nära dessa märkliga, rosa fåglar var som ett bubblande skratt och uppfattningen om naturens bredd var tydlig.

När vi skulle lämna flamingorna såg vi däremot något tråkigt. Längre ut i viken guppade något rosa. När vi åkte närmare såg vi att det var en död flamingo som låg där. Vår guide blev märkbart påverkad och samtidgt som han torkade tårar drog han upp fågeln i båten. I och med det såg vi att den arma kraken hade snärjt in sina ben i en fiskelina. Ramon sade medan tårarna fortfarande sken i ögonen att man inte fick fiska med den här tekniken här. Fiskelinan fortsatte nämligen vidare ut i vattnet och allt medan den drogs upp kom den ena kroken efter den andra. Hela linan var minst femton meter lång och ringlade sig längs med strandkanten, där vi precis sett alla flamingor.

Ramon hade dagen innan berättat att han inte var född på platsen men att jan trivdes så bra att han aldrig ville flytta. Det var tydligt när man såg både hans djupa engagemang och hans intensiva leende när han tittade ut över mangroveskogen.

Rio Lagartos kom även mig under huden. Vid ett tillfälle flög flera bruna pelikaner över båten, en fregattfågel hade precis fångat en fisk bredvid oss, i bakgrunden såg vi flamingor och hornpelikaner och bara två meter från båten slog en brun pelikan ner och tar en fisk i näbben. Livet var så intensivt och levande att jag inte kunde göra annat än att fyllas av en okontrollerbar vördnad. I det tillfället fällde även jag en tår.

Sen åkte vi tillbaka till hamnen, packade våra väskor, tackade Ramon för allt och tog oss med ett flertal bussar och en färja till Cozumel. En ö i närheten av Cancun. Här stannar vi tills på lördag. Sen åker vi hem. Min kära Ocean bag som följt mig genom djunglar och äventyr gick sönder på resan till Cozumel. Åtta år av påse.

Inga alligatorer

Vi har idag genomfört den smidigaste resan i Mexicos historia. Detta säger inte att den var särskilt smidig eller bekväm, men vi tror ändå att den var den smidigaste som genomförts.

Dagen började med att hotellet i Valladolid inte serverade frukost, av okänd anledning. Detta föranledde en liten utflykt till ett närliggande hotell och deras frukostbuffé. Stärkta av detta packade vi ihop våra pinaler och begav oss till den lokala busstationen. Väl där hoppade vi ombord på en buss som kändes hämtad från Sverige anno 1999. Skumpande tog vi oss till Tizimin, en liten mexicansk by en timme från Valladolid.

Där hade vi ca fem minuter på oss att byta busstation, skaffa biljetter och hoppa på nästa buss. Övertygelsen att detta skulle gå var inte överhängande. Men ibland går saker på räls. Det kanske hjälpte att sex gringos skulle med bussen, för i samma stund som vi smått stressade steg ombord med alla våra väskor startade bussen och körde iväg.

Även denna resa tog ca en timme och förde oss till den lilla fiskebyn Rio Lagartos. Rio Lagartos betyder Alligatorfloden. Spanjorerna som döpte platsen för länge sedan hade inte många rätt. Det vattendrag som går precis utanför byn är inte en flod utan snarare en skyddad våtmark, och reptilerna i vattnet är krokodiler, inte alligatorer.

Utöver fisket är fågel- och djurskådning det stora numret här. Guiderna i staden som erbjuder sina tjänster har det dock svårt. Detta för att guideböcker så som Lonely planet varnar för oseriösa guider och tipsar om två guider vid namn som ska var bra. Råkar man inte vara någon av dessa två personer har man en duktig uppförsbacke.

Detta märktes när vi kom fram. Det stod flera personer och ville ha vår uppmärksamhet redan innan bussen stannat. Vi lät några informera oss om vad de erbjöd, men det slutade med att vi bokade in två turer med den ena, rekommenderade, guidens gäng.

Första turen blir på kvällen för att spana efter krokodiler och havssköldpaddor och andra turen blir imorgon på morgonen för att spana på fågellivet och ffa flamingorna. Spännande spännande.

Redan imorgon, efter morgonturen, sticker vi till Cozumel för att stanna där de sista dagarna för att sola och dyka.

Ett eko från forntiden

Jag upplever att semestern kommer mig allt mer in på skinnet. Det är svårt att uppbåda energi för att skriva särskilt invecklade eller beskrivande texter här. Energin går istället åt att sakta vandra gator upp och ner i Valladolid.

Vi kom hit igår och det är en liten trevlig stad i kolonialstil. Vi bor på ett hotell ca 500 meter från det centrala torget. Runt torget ligger en del mindre restauranger och affärer. De senare har vi besökt alla. Utöver det så visade det sig att på söndagen, då vi kom, var det kulturafton på torget och ett lokalt band spelade. Framför detta band spred sig stadens äldre ut och dansade en mycket värdig och fin salsa. Det hela var mycket vackert med kolonialstadens färgglada hus upplysta av starkare strålkastare som bakgrund.

Idag, måndag, stack vi tidigt iväg med lokalbuss till Chichen itza. Denna mayaruin ute i djungeln är numera omnämnd som ett av de moderna underverken. Diskussionen huruvida detta är korrekt har förts hela dagen, men oavsett åsikt är platsen magnifik.



Utöver de ståtliga templen och den superba stadion så var de akustiska fenomenen på platsen högst imponerande. Bland annat så om man klappade i händerna framför stora templets trappa så gjorde den exakta utformningen så att ljudet studsade tillbaka men lät som en fågel istället. På stadion så om man stod vid den bortre väggen och klappade så hörde man ett eko exakt sju gånger, en siffra som var viktig för mayaindianerna. Allt detta var inte slump då både stenarnas storlek och vinklarna på väggarna gjorde detta möjligt.

Efter Chichen itza åkte vi tillbaka till Valladolid och planerade nästa hopp. Imorrn åker vi till Rìo Lagartas för att titta på flamingos. Det är uppenbarligen säsong.

Som sidokommentar så kan vi meddela att vi testat tequila nu. En añejo (Don Jolio) som smakade lika illa som annan bra tequila gör.

Bröllop och sånt

Det finns många sätt att beskriva det som hände på Dreams Puerto Aventuras Spa & Resort den 21a juni. Det korta viset är att Fredrik gifte sig med Altagracia. Det utelämnar dock lite för mycket, så jag ska försöka återge dagen med lite mer nyans.

Dagen började som alla andra hittills, sol och bad. Klockan halv tre var det dags för mig att anlända till Fredriks rum för att dricka öl och prata med honom samt hans far och Joe (den andre "grumsman"en). Medan vi stod där uppe på sjätte våningen och umgicks kom deras cinematograf förbi och filmade oss till bröllopsfilmen. Det var en mycket avslappnad Fredrik som skämtade och var förväntansfull inför dagen. Klockan kvart i fem gick vi ner till gazebon vid havet där själva cermonin skulle äga rum, klockan fem. Alla svenskar var på plats, ingen mexican.

Klockan kvart över fyra gick Sofie till Altagracias rum. När hon knackade på dörren öppnade Altas mamma, hon var inte ombytt. Hon sade också att Alta inte var på plats. när Sofie återkom tio minuter senare var Alta dock där smått stressad, Sofie var nämligen den enda brudtärnan som hade dykt upp.

Väl nere vid gazebon hann klockan bli både fem, tio och tjugo över fem innan nästan alla mexicaner var på plats och cermonin startade. Cermonin var smått förvirrande för de som inte talade spanska och aldrig varit på ett mexicanskt bröllop förut, men mycket vackert. Både Fredrik och Alta såg både lyckliga och vackra ut.

Efter att cermonin tog slut blev det drinkar till tonerna av ett mariachi-band. Ännu lite senare tilltog middagen. Jag var toastmaster också och jag fick en nära relation med "the wedding cordinator", som i mexicansk anda inte hade stenkoll på något och verkade improvisera rätt mycket. Festligheterna fortsatte sent med både det ena och andra inslaget från båda kulturerna. Förvirringen och glädjen var total.

Dagen därpå, dvs idag, packade vi ihop våra prylar och checkade ut från hotellet. Efter att vi ätit frukost så sade vi hej då till de personer som åkte hem eller skulle resa någon annanstans. Kvar var vi sex personer som ämnade stanna kvar på Yucatan-halvön. Det var jag, Sofie, Anna (lillasyster), Johanna, Jens och Tessan.

Planen var att uppleva kultur och kursen var ställd på en kolonialstad lite längre in i landet, Valladolid. Vi hoppade in två taxibilar och efter lite diskussion kom vi fram till att kostnaden för att åka hela vägen till Valladolid med taxi var nästan samma som att åka buss. Så det gjorde vi.

Nu är vi i Valladolid och det har hänt en massa här men det orkar jag inte skriva om nu. Det har varit mycket senaste dagarna. Imorrn ska vi besöka Chichen itza, återkommer med ett bättre inlägg då.

På djupet

Äntligen händer det något. Vi har de senaste två dagarna inte bara legat i en solstol och druckit drinkar. Dekadensen uppehöll sitt envåldshärskande fram till igår. Vi packade nämligen in oss elva stycken i två minibussar och kördes iväg för att bekanta oss med ett geologiskt fenomen, cenote. Dykarna i gruppen gjorde grottdyk och vi andra snorklade.

Det var som att simma runt i ett akvarium. Glasklart vatten med otaliga fiskar i alla dess färger. Vi besökte två olika cenotes den dagen. Den andra, som jag tror hette cenote cristalino, erbjöd mer stora geometriska upplevelser i form av stora grottrum som vi kunde snorkla över. Allt upplyst med ljus från solen som filtrerades genom det klara vattnet tills det tog en turkos nyans.

Glada i hågen återvände vi till hotellet för att dela upp oss i tjej- och killgäng. Dessa gäng tog sitt respektive bröllopsobjekt (Fredrik för killarna och Altagracia för tjejerna) och gick iväg för att dricka alkohol och prata om livet. Ett första litet uppvärmingsgigg inför bröllopet på lördag.

Dagen efter, dvs idag (fredag), vaknade jag och Sofie och gick ner till boden där dykinstruktörerna befinner sig. Vi hade båda ett litet pirr i kroppen men av olika orsaker. Sofie var mest förväntansfull medan jag var lite orolig. Jag har varit påväg att dyka en gång förut, den gången på Koh Tao i Thailand. Den gången avbröt jag innan jag kom i vattnet. Jag undrade hur detta skulle gå.

Vi träffade Emanuel på plats och allt började med att vi fick vi en introduktion med dykteori, handsignaler och övningar som man bör kunna för att kunna genomföra ett dyk. Efter detta gick vi till en av poolarna och, iförda fullständig utrustning, genomförde diverse av dessa övningar. Allt detta gick bra och vi kom överens med vår instruktör Luca att träffas klockan 12:30 igen inför det riktiga dyket.

Vi var ute på dykplatsen vid ett och kom efter lite administration igång med nedstigningen. Jag kände kort lite obehag med valde att andas lite lugnt istället för att göra något större av det. Plötsligt så var vi alla igång med dyket och följde ett rev på ca 8-10 meters djup. Vi såg fiskar, koraller och maskar där nere i det blå. Det var sannerligen en helt ny värld som öppnade upp sig med den intetsägande tuben på ryggen. Vi flöt fram över detta med endast det stadiga väsande och bubblande från regulatorn som bakgrundsmusik.

Väl i hamn igen kände både jag och Sofie att vi var duktiga som genomfört detta och med det fortsatte dagen. Den spenderades med att börja planera nästa vecka och även planera ett litet midsommarfirande här på hotellet. Det blir nog ingen sill men en krans och lite dans ska vi nog klara av. Imorgon ska vi gifta bort Fredrik.

Glad midsommar på er där hemma. Vi ska försöka lägga upp lite bilder snart.

Uppblött svensk

Dagarna på Dreams Puerto Aventuras Spa & Resort ter sig väldigt snarlika. Bad, drinkar, sol, mat och vänner i överflöd. Ordet "paradis" har slarvigt slängts ut i de cirklar av människor som stått/legat/simmat runt. Även om denna plats skiljer sig på viktiga punkter från Den höges pärlemorsavgränsade domäner så går det ingen nöd på oss; som man skulle uttrycka sig på mer modest svenska.

En större skara av svenskarna drog imorrse ut på ett uppfräschningsdyk inför morgondagens äventyr i en cenotes. Inspirerade av detta testade jag, Sofie och Emanuel på att dyka lite i en pool på hotellet. Det var så roligt att vi nästan genast bokade in oss på ett prova-på-dyk till havs, så på fredag ska vi inta botten i det karibiska havet. Det är säkert en bra idé.

Resten av dagen spenderades mer eller mindre nedsänkta i poolen i det område som bara vuxna får vara på. Frånvaron av barnskrik är en välsignelse för trötta öron. I detta skede, med en rosa drink i näven, uttryckte någon just åsikten om glädje i form av ordet "paradis".

Senare efter kvällens, numera obligatoriska, trerätters middag träffade vi Fredrik och Altagracia på en bar vid stranden. Vi har inte sett av dem så mycket då de verkar ha en hel del att styra med inför bröllopet. Att hitta tid att prata med deras cirka 80 gäster kräver också det en stor insats, på både ett socialt och fysiskt uttröttande plan (antar jag).

Spännande nog (för undertecknad åtminstone) har jag inte lessnat på dagarna här. Jag tror att de senaste månadernas ständiga upptagenhet har tagit ut sin rätt på något vis. Samtidigt som vissheten om vardagens kommande upplösning i form av examen även det utkräver någon form av mental beskattning. Utifrån den positionen är det förhållandevis angenämt att befinna sig på en plats där alla vardagliga bestyr blir lösta av någon annan. Der ger oväntade tidsrymder att reflektera över den tid som varit och fabulera kring den tid som kommer.

Långsamhetens lov

Tisdag i Mexico, andra dagen på hotellet. 42 personer har anlänt som ska vara på bröllopet. Det är verkligen en god stämning här. Vänner och släktingar tillsammans i värmen. Vad det gäller vår lilla del av denna skara så njuter vi i fulla drag.

Dagen började klockan åtta med en löptur. Sen la vi oss i skuggan vid havet och pratade. Jag och Sofie tog en kort seglats med en av hotellets katamaraner. Det var fantastiskt att komma ut på havet (vi hade självklart på oss flyvästar). Det kändes viktigt att få göra då vi troligen inte kommer segla tillsammans hemma i Sverige i år, eftersom jag jobbar hela sommaren. 

Övriga avbrott från total avslappning är snorkling/dykning i en cenotes. Det ska vi göra på torsdag. Ikväll ska vi ha någon semiuppstyrd middag alla bröllopsgäster. För att visa hur vi ser ut kring dessa event kommer en bild från igår. Man kan inte vara annat än nöjd med detta sällskapet. 

Det utvecklar sig till en ovanlig semester om man jämför med de tidigare vi har haft. Men omväxling förnöjer. 

Dreams Puerto Aventuras Hotel

Vi slocknade som ljus i vår sovsal i Cancun igår med en överenskommelse att vi inte skulle hetsa dagen därpå och att vi fick gå upp lite sent om vi ville. Klockan 8 dagen efter så vaknade vi alla samtidigt.

Efter en kortare tur på Cancuns gator på jakt efter flipflops till mig (Jonas) hoppade vi in i en taxi och blev körda till vår första riktiga slutstation, Dreams puerto aventuras hotel. Ett all inclusive-monster i närheten av den mer kända playa del carmen.

Så snart vi kommit fram så fick vi veta att våra rum skulle vara klara vid 15 (vi visste att vi var lite tidiga, klockan 14). Vi var välkomna att nyttja området som vi ville tills dess. Så vi gick och placerade oss på första resturangen vi hittade och njöt av all inclusive, dvs drinkar. Vi åt slutligen lunch också. 

Dagen fortsatte i detta tema. Bad, drinkar och mat. Att vi slutligen kommer bli uttråkade är ett faktum men just nu känns det bara rätt gött att ha en riktig semester. 

Klockan är nu 23 och ögonlocken känns tunga. Ser fram emot en natts ostörd sömn. Sofie har redan checkat ur mentalt här bredvid. Imorrn ska vi ta en löptur, sedan blir det mat och vänner för hela slanten. 

Flyg mot väst

Det är märkligt hur snabbt saker kan ändra sig. Ena dagen jobbar man (Sofie) eller går i skolan (Jonas). Andra dagen har man lägenheten full av gamla vänner och man springer runt. Plötsligt så är hela gänget i ett annat land och vet inte vad man ska förvänta sig. 

Ser man ännu längre tillbaka upprepar sig förändringen. Sofie blev klar med utbildningen i januari och har börjat jobba. Jag har skrivit examensarbete och upplevt en Lundakarneval som chef för nätverket. Sofie har knappt varit hemma en enda helg senaste månaderna och jag har hängt med när jag kunnat. Det har varit tre bröllop som lockat iväg oss hittills. Nu bär det iväg för kombinerad semester och ännu ett bröllop. Detta bröllop är dock längre bort än de tidigare. Vi tar oss ända till Mexico och Cancun för att gifta bort vår vän Fredrik. 

En skillnad från vår förra resa är att vi har med mer egen teknik. Som ni kommer märka så har. Vi tillgång till svenska bokstäver (åäö). Detta för att vi packade ner en iPad.

Hursomhelst, Klockan fyra imorrse ringde klockan i vår lägenhet i Lund. Långsamt men glatt drog vi oss ur sängen. Jag och Sofie, tillsammans med våra övriga sex vänner, tog oss sedan sömndrukna med taxi till Kastrup. 

Vi flög tillsammans med British Airways till London och Heathrow. Väl där delade vi på oss och Jens, Tessan, Anna och Emanuel flög vidare till Miami med BA medan jag, Sofie, Anna (även känd som "lillasyster") och Johanna bytte flygbolag och satte oss på ett plan tillhörande American Airlines, dock hade även detta plan slutdestination Miami. 

Johanna och lillasyster lyckades charma en av flygvärdarna på flyget till Miami. Detta resulterade i glada konversationer och en stadig ström med vin. Flyget avslutades med att han smugglade till dom två flaskor bubbel. Tjejerna delade denna skatt med oss. Det var ett glatt skimmer över resan som hade en tristare bakgrund i att mediasystemet enbart spelade We bought a zoo och toy story 2. 

I Miami återförenades vi alla åtta för att göra sista hoppet från Miami till Cancun i Mexico. Till syvende och sist har allt gått bra. Inga väskor borta. Ingen anklagad för terrorism. Vi sitter på vårt hostel där vi ska sova en natt innan vi sticker till hotellet imorrn. 

Ny resa!

Då var det dags igen!
Kort inlägg bara för att meddela att vi kommer ge oss av mot Mexico och Cancun för att gifta bort Fredrik. Jag och Sofie kommer uppdatera bloggen med bilder och historier.