Upp, upp, upp - ner, ner, ner

Slutet på resan började på något sätt samtidigt som vi började vandra från Tatopani, mot Geropani. Varför? Svårt att svara på, men det kändes som den sista ansträngningen. Att just vandra från Tatopani till Geropani är också just en ansträngning. Det skiljer nämligen 1600 höjdmeter, till Geropanis fördel, mellan de två platserna. En ansenlig höjdskillnad med tanke på att vi som bäst tagit ca 700 höjdmeter tidigare. Det hela underlättades dock väsentligen av att vandringens omgivningar var otroligt vackra. 

Stentrappor evigt upp, upp, upp. Risterasser som det precis börjats odla vete på. Korpar som flyger ovanför. Solen som ritar skuggor genom rododendronskogens bladverk. (Ja, rododendronSKOGEN. Inga buskar inte)

Vi var duktigt trötta i benen när vi äntligen kom fram till Geropani. Men tänkte samtidigt på vår bärare Gunnis som släpat våra tunga väskor samma sträcka. Dock blev det inte mer än så gjort den dagen då moln drog in och svepte in Geropani i dimma. Mat och bok i väntan på sömnen.

Idag, definitivt sista vandringsdagen, började kvart i fem i morse. Orsaken till det tidiga uppvaknandet var att vi skulle upp på den närbelägna Poon Hill (ytterligare 400 höjdmeter upp; Geropani: 2800 möh, Poon Hill: 3200 möh). Tilldragelsen på Poon Hill var soluppgång över Himalaya. Vi drog på oss alldeles för mycket kläder och traskade i väg tillsammans med resten av alla turister och guider i Geropani. Strax innan 6 var vi framme och väntade i kylan på solens antåg. 

Allt efter ljuset tilltog framträdde en otrolig syn. Runt om oss trädde några av värdens högsta berg fram. Dhawalagiri, Annapurna 1, Manaslu; och också Lhamjung, fishtail, och Nilgiri. Berg över 8000 meter till sju och sextusen. Helt fantastiskt att ha dessa jättar kring sig. 

Sedan återvände vi till Geropani, åt frukost och begav oss neråt. Vårt mål för dagen var Pokhara, Nepals andra största stad. Vägen dit var 2000 höjdmeter stentrappa nedåt (plus 1.5 h taxi). Att vandra 3 timmar ojämn trappa tar ut sin rätt i både knän och lår. Men återigen, omgivningarna och utsikten betalade tillbaka. 

Nu är vi framme i Pokahara och har duschat varm(!) dusch och druckit lagom många lokala öl samt tagit en tur på stan. Imorrn flyger vi till Katmandu på morgonen för sista heldagen i Nepal. Eventuellt ett försök att sammanfatta Nepalsektionen av resan under morgondagen således.

Äntligen internet, en lång uppdatering

Nu var det ett tag sedan vi skrev något, och den som är observant har sett att vi publicerat ett inlägg två gånger. Man kan undra varför? Jo, tillgång till vettigt internet är duktigt mycket sämre på andra sidan av Thorong La. Hur som helst, här kommer ett (försök) till komprimerad återgivelse av de senaste dagarna. 

Vi tillbringade natten efter passagen genom Thorong La pass i Mukinath. Vi sov som bäbisar av tre anledningar: 1) trötta i musklerna efter lång vandring 2) åter nere på lägre höjd (man sover kasst över 3500 möh) 3) ligga nära i dubbelsäng och inte i varsin frostskadad enkelsäng i sovsäck är trevligt.

Nästa dag skulle vi vandra fortsatt nedåt mot byn Marpha. Vår guide, Bhimsen, sa åt oss att det skulle börja blåsa efter 11 och att vi borde ta på oss skydd för ansiktet, solglasögon och jacka. "Blåsa?" Tänkte vi, men packade som ha sa. Vandringen mot Marpha gick genom ett kuperat ökenlandskap. Väldigt lite nederbörd kommer över Annapurna till Mustangdistriktet där Mukinath och Marpha ligger. Efter att vi ätit lunch i Jomsom som är distriktets huvudstad var klockan efter 11. När vi började gå. Insåg vi att Bhimsen hade rätt. Det var dom att gå i kuling, med tjocka dimmstråk av damm som hamrade mot oss. Turligt nog var det relativt kort mellan Jomsom och Marpha. 

Efter en natt i den vackra staden Marpha, där hotellet dock bjöd på elavbrott och halvkass mat, avgick vi mot Ghasa. När vi började vår vandring berättades det att alla dagar skulle bjuda på nya vyer. Något som vi kom ihåg just denna dag. Vi började i öken, efter någon timmes vandring började små buskar dyka upp, och runt en krök kom plötsligt barrskog. När vi avslutat dagen och kommit fram till Ghasa hade vi vandrat rakt in i sommaren med bananodlingar, blommor, fjärilar och vattenfall. Under vandringen hade vi också ÄNTLIGEN fått första anblick av Annapurnamaassivets högsta topp. Nu hade vi sett de tre jättarna i området; Annapurna 1, Manaslu och Dhalgiri. Samtliga över 8000 möh (om jag inte minns fel).

Idag har vi vandrat relativt kort, endast 5 timmar, fortsatt nedåt. Vandringen har varit otroligt vacker genom lummig skog, förbi apelsinodlingar och i sällskap av buffalos som med ett djupt lugn vandrat förbi oss. 

Vi kom fram till Tatoponi efter lunch och som vi längtat. Varför? Jo, här finns varma källor som vi längtat försänka våra trötta muskler i. Vilket vi också gjorde, tillsammans med våra Australienska vänner. 

Nu, har vi precis ätit middag och fått tillgång till internet. Imorgon ska vi göra vandringens sista längre sträcka. Vi ska till Ghorepani och på åtta timmar återigen stiga 1600 höjdmeter. Vi är dock acklimatiserade så det ska inte vara ngt problem. 

Efter det är det bara till Phokara och flyg tillbaka till Katmandu som står på schemat innan vi sticket till Thailand för del två av denna semester.  

Vi klarade det!

Vi klarade det! Idag gick vi över Thorung La Pass på 5416 möh. (Tyvärr ingen bild pga kasst WiFi).

Vi har acklimatiserat oss i steg för att klara höjden. Varje dag har vi sett helikoptrar passera i dalen och funderat över hur många människor som egentligen kan behöva hämtas ner pga höjdsjuka.. vi bestämde oss till slut för att dem nog mest var ute och nöjesåkte.

Igår tog vi oss till high camp på 4925 möh. Alla som ska genom passet stannar antingen där eller precis nedanför i Thorong Phedi på 4500möh. Passagen mellan dessa två ställen är riktigt brant. Stannar man på 4500 m behöver man göra den stigningen mitt i natten med pannlampa för att hinna till passet i god tid. Vi valde att bo på high camp, praktiskt men inte så mysigt. I Thorung Phedi finns en rastafari-bar och ett fantastiskt bageri. I high camp finns is och de äckligaste toaletter vi någonsin sett!

I morse började vi gå kl. 5 i mörker och ca -10 grader, stigen belyst endast av våra pannlampor. Vi var inte ensamma och längre upp i branten såg man ljuset av andras pannlampor och fick känslan av att vi gick i ett väldigt utspritt luciatåg. Över oss en fantastisk stjärnhimmel, men sen vek mörkret bit för bit och till slut gick solen upp över bergen. Vi nådde passet strax innan kl 7 och var förundrade över hur bra det hade gått. Inga symptom på höjdsjuka men väl lite trötta i benen, mest Jonas eftersom han fick en adrenalinkick och sprang sista biten vilket syret egentligen inte räckte till för.

En glädjekyss, en kopp te och ett foto och sen konstaterades snabbt att det var på tok för kallt för att stanna ytterligare, det började blåsa och det var riktigt bit i den vinden. Vi nästan sprang ner till 4600 möh där det var  mindre kallt och fortsatte sedan bara rakt ner och befinner oss nu i Mukinath på 3800 möh.

Mukinath är en mycket trevlig Nepalesisk stad/by med ett mycket känt hinduiskt tempel samt en naturlig genomfartsgata för vandrare. Således, stora affärer inom hotellbranschen. Från vår våning på hotellet kan man se en bergstopp på över 8100 meter. Men vi känner inte för fler höjder nu. 

Vi klarade det!

Vi klarade det! Idag gick vi över Thorung La Pass på 5416 möh. (Tyvärr ingen bild pga kasst WiFi).

Vi har acklimatiserat oss i steg för att klara höjden. Varje dag har vi sett helikoptrar passera i dalen och funderat över hur många människor som egentligen kan behöva hämtas ner pga höjdsjuka.. vi bestämde oss till slut för att dem nog mest var ute och nöjesåkte.

Igår tog vi oss till high camp på 4925 möh. Alla som ska genom passet stannar antingen där eller precis nedanför i Thorong Phedi på 4500möh. Passagen mellan dessa två ställen är riktigt brant. Stannar man på 4500 m behöver man göra den stigningen mitt i natten med pannlampa för att hinna till passet i god tid. Vi valde att bo på high camp, praktiskt men inte så mysigt. I Thorung Phedi finns en rastafari-bar och ett fantastiskt bageri. I high camp finns is och de äckligaste toaletter vi någonsin sett!

I morse började vi gå kl. 5 i mörker och ca -10 grader, stigen belyst endast av våra pannlampor. Vi var inte ensamma och längre upp i branten såg man ljuset av andras pannlampor och fick känslan av att vi gick i ett väldigt utspritt luciatåg. Över oss en fantastisk stjärnhimmel, men sen vek mörkret bit för bit och till slut gick solen upp över bergen. Vi nådde passet strax innan kl 7 och var förundrade över hur bra det hade gått. Inga symptom på höjdsjuka men väl lite trötta i benen, mest Jonas eftersom han fick en adrenalinkick och sprang sista biten vilket syret egentligen inte räckte till för.

En glädjekyss, en kopp te och ett foto och sen konstaterades snabbt att det var på tok för kallt för att stanna ytterligare, det började blåsa och det var riktigt bit i den vinden. Vi nästan sprang ner till 4600 möh där det var  mindre kallt och fortsatte sedan bara rakt ner och befinner oss nu i Mukinath på 3800 möh.

Mukinath är en mycket trevlig Nepalesisk stad/by med ett mycket känt hinduiskt tempel samt en naturlig genomfartsgata för vandrare. Således, stora affärer inom hotellbranschen. Från vår våning på hotellet kan man se en bergstopp på över 8100 meter. Men vi känner inte för fler höjder nu. 

Manang och välsignelse

Idag har vi stannat i Manang för att acklimatisera oss. Det märks verkligen att kroppen vänjer sig. Bland annat tog vi en dagspromenad upp till ett tempel ovanför Manang. Templet låg på drygt 3900 möh och även om vi blev trötta i benen av att vandra den branta stigen upp, så upplevde vi inte luften som tunn. 

Templet som sådant var en riktig upplevelse. Byggt av flata stenar som var vitmålade och hela byggnaden insprängd i berget med otaliga böneflaggor utanför som smattrade i vinden. Endast en liten stig ledde upp, och väl där uppe en vidunderlig syn ut över dalen. Det fanns en liten dörr bland stenarna varvid en liten skylt var placerad med texten "welcome". När man tittade in ledde en liten trappa upp och där kunde man se lite oranget tyg. Vi tyckte det såg privat ut och gick inte in längre. 

Men döm om vår förvåning när ett huvud tittade ut över muren. Mannen log och vinkade in oss. Så, vi gick in och upp för trappan för att träffa en mycket liten buddhistisk munk som visade in oss i det enda rummet vi såg. Rummet var ca 2x3 meter och längs långsidan var ett altare, längs ena kortsidan låg några filtar, och mitt i rummet ett litet bord. Vilket munken satte sig bakom. Han frågade varifrån vi kom, om vi skulle vandra vidare och välsignade oss inför kommande vandring. Välsignelsen gick till så att han lade ett band över nacken och klappade oss på huvudet med e liten låda. Vi ville naturligtvis visa vår uppskattning för hans välsignelse och donera lite pengar tills hans uppehälle. 

Medan Sofie sprang och hämtade lite rupees berättade han att han hade varit i templet i 35 år, och innan honom var det hans far som varit på plats 65 år. När Sofie kom åter drack vi te tillsammans. Sen gick vi ner till Manang igen.

Imorgon går vi vidare mot Leder (4200 möh) och på fredag siktar vi mot Thorong La high camp (4925 möh). Båda vandringarna är korta om drygt 4 timmar. På lördag går vi igenom Thorong La, passet på 5400 möh. Vi börjar tidigt på morgonen, vid 5, för att undvika ev. dåligt väder. Vi vet inte hur internettillgången kommer vara på dessa platser. Nästa inlägg blir alltså troligtvis på lördag när vi anlänt Mokinath. 

Varför leder alla vägar upp?

När vi vaknade strax innan halv sju hade solen visserligen gått upp, men nattens kyla fanns fortfarande kvar. Vi gladdes mycket när vi kom in i matsalen och det eldades ordentligt i kaminen. 

Snart lämnade vi övre Pisang och skulle ta oss mot Manang. Dock var planeringen att ta en längre omväg som gick högre upp på berget. Orsaken till detta var tvåfaldig. För det första, så var utsikten ut över dalen otrolig när man kom upp en bit. Vi kunde i samma stund se Pisang peak, heavens gate, Annapurna 2, Annapurna 3, Annapurna 4 samt Lamhjung mountain. Säger inte så mycket förmodligen, men alla namn är magnifika bergstoppar. 

Den andra orsaken stavas acklimatisering. Vi som bor i vanliga fall i en lägenhet typ 10 meter över havet, är inte vana vid att knata runt på 3000+ möh. Nu när tanken är att vi ska genom ett pass på 5400 möh behöver vi långsamt vänja oss innan vi kommer så högt. Bästa sättet att vänja sig är att vandra upp högt, och sedan gå tillbaka ner, fast inte lika långt ner som man började. Dagens promenad började således på ca 3200 möh, hade högsta punkt ca 3800 möh, och avslutades på ca 3500 möh. 

Imorrn stannar vi kvar i Manang för just denna acklimatisering. Det enda planerade är en kortare tur upp ett par hundra meter för att sedan återvända ner igen. Vi fortsätter alltså inte vidare till nästa by förrän i övermorgon. 

Vandringen som sådan går i övrigt väl. Solen skiner och plusgraderna är med oss. De flesta timmar vi vandrar gör vi det i kortbyxor, och måste vara noga med solhatt. Enstaka gånger när vinden ligger på åker långbyxorna på. En av få motgångar var att vinden idag också förde med sig en del damm. 

En skål för stavar

3200m, Byn heter Pisang och här finns resans hittills häftigaste hotelutsikt, över Annapurnamassivets andra topp. 

Vi börjar nu märka att luften är tunnare på att vi snabbt blir andfådda i brantare partier av stigen. Det här med vandringsstavar är dock en fantastisk uppfinning och känns som en gudomlig gåva till den vandrande människan. Vi hade med oss stavar men tänkte att det var lite tramsigt att se ut som stav-pensionärer på promenad. Dessutom tänkte vi att det skulle vara jobbigt att behöva svänga på armarna på det där viset, räcker det inte med arbetet att flytta fötterna? 

Första passet körde vi således coola och stavfria men sa lite skrattande att "efter lunch får vi väl i alla fall testa". Det var som natt och dag, vilken skillnad! Uppförs avlastar det benen enormt och nedför tillför de extra balans och säkerhet. Rekommenderas starkt!

Men åter till vandringen. Natten i Chame var kylig men i matrummet på guest houset fanns det en kamin strategiskt. Således tillbringades stor del av kvällen där i värmen. När vi väl återgick till våra rum var vi tacksamma för våra varma sovsäckar (som hittills dock ffa används som täcke). 

Idag, 2017-11-13, har vi vandrat från Chame till Upper Pisang. Vandringen har gått längs bergsvägar, genom barrskogar och över vindpinade grusslätter. Genomgående är dock att runt varje krök finns en ny hissnande utsikt. Vi är verkligen glada att vi kom iväg hit. Snart ska vi trampa upp till byns kloster och insupa lite kultur. 

Bilder från Nepal

Äntligen har vi löst bilduppladdning. 

Partbussen framme i Bhulbhule. 

Sofie samsas med kor på smala stigar. 

Manangs vita stenstränder. 

Annapurnas andra topp i bakgrunden. 

Dharipani

Idag har vi såklart vandrat mot nya höjder och i skrivande stund sitter vi på 1860m i byn Dharipani. Vi har idag nått Manang, distriktet i vilket Annapurna ligger så vi närmar oss stadigt resans höjdpunkt, så att säga. 

Ju högre vi kommer desto lägre sjunker temperaturen. Man är varm nog när man håller sig fysiskt aktiv men ikväll när vi suttit stilla blev det enligt mina mått verkligen kallt på riktigt och mössan åkte fram. Jag vet inte vad temperaturen ligger på men till och med Jonas tyckte det var kallt och "såg fram emot att gå till sängs för att få värma upp sig"! Aldrig hört honom säga det innan, så om jag skulle gissa en temperatur måste det väl bli ca -50 grader :P

Regnperioden här är från maj till september så vi gör vår vandring i första delen av torrperioden. Att det är torrperiod innebär bara att det inte regnar och betyder absolut inte att omgivningarna på något viss är torra. Hur det kan finnas så mycket vatten i berg som det inte ska ha regnat över på 5 veckor är ju svårt att förstå. Varje kilometer passerar vi i snitt ett gediget vattenfall, hundratals liter vatten som forsar förbi varje minut. I byarna har de så mycket vatten som flödar förbi att på flera ställen har jag sett en vattenslang över ett handfat, ingen kran att stänga, vattnet får bara rinna på. Stigen vi går på är lätt översvämmad på flera ställen så jag får hoppa på stenar över, Jonas är mycket nöjd med sina vattentäta läderkängor dock och bara för att stoltsera plöjer han rakt genom vattenpölarna med ett leende

PS. Vi laddar upp bilder när vi kan DS. 

Mot bergen - Bhulbule till Jagat

Som skrivet tidigare är WiFi-kvalitén lite sämre än vanligt. Se det dock inte som klagomål, snarare ett konstaterande. Förväntar mig inte fiber i Nepal, och verkligen inte i Himalaya.

Åter till ämnet, vi lämnade Kathmandu strax efter 7 på torsdagen. Transportmedlet var lokalbuss tillsammans med vår guide. I samma buss var också ett australienskt gäng om ca 8 stycken, de hade anlitat samma företag som vi och ska gå samma sträcka. Dock med varsin guide.

Fenomenet lokalbuss i Asien har avhandlats tidigare i denna blogg, men tål att upprepas då det nu observerades i Nepal. Bussen kördes av en glad ung nepales som var tydlig i sina växlingar, som var mest första andra och tredje växeln. Han hade två kompanjoner som sprang bredvid bussen stora stäckor och skrek var vi skulle, slängde in de som skulle plockas upp från gatan och tog betalt. Ganska snart var bussen fylld med folk. Allt detta genomfördes medan det nepalesiska landskapet (läs berg och djungel) passerade. För att få full pott spelade chaffören den lokala motsvarigheten till E-type på lite för hög volym hela resan... nepalesisk partybuss som tog ca 10 h. Jag beskriver inte vägens kvalitet för att bespara vissa läsare lite oro.

Väl framme i Bhulbule möttes vi av en fantastisk hängbro över en dånande flod. På andra sidan låg nattens guest house. Vi fick ett rum med fantastisk utsikt över dalen, floden och de avlägsna snöbeklädda topparna. Efter middagen läste vi lite bok och somnade klockan 21. Trötta idag igen.

Dagen därpå vaknade vi vid 6 och packade ihop våra saker. Det mesta gick ned i varsin bag som vår bärare skulle bära. Resten lade vi i våra egna ryggsäckar. 07:30 tog vi våra första steg på vår vandring. Bimsen (vår guide) och Ginsen (vår bärare) pekade framåt, och av bar det.

Bhulbule ligger på 815 möh och vägen steg snabbt uppåt. Vi rörde oss upp och ner igen längs dalgången som hade floden, vi korsat dagen innan, som mitt. Med jämna mellanrum kom små byar med färgglada hus och blommande trädgårdar. Runt oss låg risfält som precis höll på att skördas. Med jämna mellanrum tog vi paus för att dricka vatten och vila trötta ben. På drygt 1200 möh åt vi lunch med utsikt över ett stort vattenfall, sedan efter ytterligare ett par timmars vandring kom vi fram till Jagat på drygt 1300 möh. Här ska vi stanna natten.

Att ta sig till Kathmandu

Att beskriva en resa är alltid en utmaning. Essensen att ta sig från punkt A till punkt B är en serie av diskreta steg. Sällan särskilt upphetsande läsning. Speciellt då flera av dessa diskreta steg är väntan.

Vi är numera i Kathmandu på hotell Pilgrims i distriktet Thamel (tror jag det heter). Vi började processen att ta oss hit hemma i lägenheten i Kalmar. Den korta versionen däremellan är: tåg till Kastrup, öl i väntan, flyg till Doha, kass frukost i väntan, flyg till Kathmandu. Sedan kan vi bromsa in lite och förmedla fler detaljer.

I samband med att vi närmade oss Nepal med flyget började moln torna upp sig längs horisonten. "Jaha, vadådå?" Tänker du. Jo, Allt efter att vi kom närmare insåg jag att bland dessa moln, ibland nedanför och ibland genom och ovanför, stack bergstoppar upp. Vi fick första åsynen av det mäktiga Himalaya. Detta fyllde både mig och Sofie med spänning och stora flin sprack upp.

När vi senare landade i Kathmandu sprang vi så snabbt vi kunde in i ankomsthallen. Vi hade nämligen läst på vad som väntade. Vi skulle skaffa ankomstvisum. Detta gick till så att först stod man i kö till automaten där man gjorde förfrågan; sen stod man i den längre kön till där man betalade för sitt visum; sist stod man i kön där man fick sitt visum och blev insläppt i landet. Varför vi sprang var naturligtvis så att vi ville stå långt fram i alla dessa köer. Summasumarum, det gick ändå inte fort. Men alla var vänliga och det gick bara bra.

Slutligen, efter att vi kommit ut från flygplatsen väntade en ung man med namnet Vishnu på oss med en skylt. När vi väl hittat varann ringde han dit sin kompis som kom med en bil och började inkörningen in i Kathmandu. Både Vishnu och bilkillen var anställda på företaget Himalayan Wonders som vi anlitat för att hjälpa oss med resan.

Kathmandu. Svårt att beskriva. Trånga gator fyllda av färg, ljus och smuts. Trasiga vägar. Massor med bilar och mopeder. Folk nästan överallt - klädda i sari, kostymer, vanliga kläder som vi ser på gatan där vi bor. Det tog oss en dryg timme att ta oss till vårt hotell genom detta virrvarr. Väl där stod tre herrar och hälsade och visste vad vi hette. Efter en snabb inchecking gick vi igenom den förestående vandringen. Sedan följde en av hotellpersonalen med oss och hjälpte oss ta ut pengar, köpa vattenflaskor och rekommenderade en restaurant där jag och Sofie, trötta, intog middag och varsin lokal öl.

Nu, som sagt, är vi åter på hotellet. Imorrn är det frukost 05:30 för att sedan ta en buss med vår guide och bärare mot vår vandringsstart. Början på nästa del i detta äventyr.

PS. Det är dyrt att ringa och SMSa från Nepal. Samtal á 25 kr/minuten. Därför kommer vi försöka endast nyttja WiFi framöver. Det är också dyrt att svara. Så vill man kommunicera rekommenderas mail eller liknande. DS.

PPS. WiFi är det lite tunnt med. Således knapert med uppdateringar. Ska försöka få upp lite bilder framöver DDS.

Ny resa: Sverige - Nepal - Thailand - Sverige

Då var det dags igen. Jonas och Sofie ska dra på sig reseskorna återigen och avgå mot nya äventyr. Denna gången pekar bogsprötet återigen mot Asien. Den 8e november flyger vi från Köpenhamn mot Nepal för att påbörja vår vandring runt Annapurnamassivet. För att optimera njutningen har vi anlitat företaget Himalayan Wonders för att hjälpa oss med denna 18 dagar långa vandring. Efter att vi traskat runt Annapurna förväntar vi oss att vi är lite trötta i benen, och har således planerat en veckas solsemester i Thailand innan vi återvänder hem till Sverige lagom till att december börjar.

Inför vandringen så har vi har förberett oss på inget sätt alls utöver att köpa ett par nya byxor. Resten hade vi liggande i skåpen här hemma. Enligt vår kontakt på plats kan vi vänta oss som lägst -15 grader vilket är lätt hanterat när man åkt skidor i Åre i januari.

Senaste rundorna i Asien har chockat mig med den otroligt höga tillgängligheten på WiFi. Målet är således att kunna blogga under vandringen och berätta och visa vad vi upplever. Denna blog-post kommer uppdateras med information om hur vår packning ser ut, vilket jag ska försöka skriva en utvärdering av när vi är åter i Sverige om en månad.

Canazei - Andra åket

Ny kort resa. Denna gång åker vi tillbaka till en plats där vi varit tidigare, det är första gången en sådan sak beskrivs på denna blogg. Platsen vi återvänder till är Canazei, Italien. Vi tillbringade en dag där för cirka ett år sedan tillsammans med Mårtenssons/Larssonska klanen; detta en del av en vecka i Italien och skidåkning. 

Alltså, det är skidresa igen. Denna gången är de som åker, utöver jag och Sofie, Wretbornarna samt N. Repond. Den korta beskrivningen av resan ned är: OK. Den något längre är att jag och Sofie påbörjade resan i fredags. Då tog vi bilen till Linköping och hälsade på Wretborns. Dagen efter packade vi in all vår packning i en lite större bil och åkte till Arlanda. Detta innebar 3h+3h bilresa. Sedan flög vi med Niki airlines till Innsbruck. Denna flygning tog drygt 2h för att åtföljas av transfer till Canazei på 3h. Efter att vi installerat oss på vårt hotell intog vi en kall tallrik och somnade. 

Dagen därpå, d.v.s. idag, vaknade vi till solsken. Efter att intagit frukost begav vi oss till skiduthyrningen och kompletterade utrustningen för de som behövde. Det ledde oss fram till orsaken att vi tagit oss hela vägen hit; skidåkning!

Vädret gick under dagen från sol, till mulet, till snö. Underlaget höll nästan hela dagen tills snön började falla. Då började snöhögar torna upp sig i backarna, men då gruppen består av generellt hyggliga skidåkare blev det inget fall som fick med sig annat än lite snö på kläderna.

Då Canazei ligger vid foten av bergsmassivet Gruppo del sella kan man med fördel genomföra den s.k. Sellaronda någon dag. Sellaronda är en aktivitet som är resultatet av att Gruppo del sella vilar likt en knapp omgiven av att flera små alpbyar. Varje alpby har ett eget liftsystem, men alla är sammankopplade på olika sätt. Detta gör att man kan börja i ett system och successivt ta sig runt hela massivet, d.v.s. sellaronda, och man kan givetvis göra det åt ena eller andra hållet. Vi tog ena hållet idag, för att lära känna pistarna och pjäxorna under strukturerade former.

Efter 5-6h skidåkning återkom vi till Canazei och installerade oss i relaxavdelningen på hotellet. Således är vi samtliga rätt mosiga i väntan på middagen. Resa, skidåkning, bubbelpool, bastu och ansvarsfulla mängder öl har den effekten. 

Utanför fönstret fortsätter snön falla, men imorrn ska det bli sol. Vi hoppas givetvis på en superdag imorrn med mer skidåkning. Det kommer en uppdatering senare nästa vecka som beskriver detta.